- Som en osynlig gast - Del 1 - Vanligt, vanligt, vanligt.

Utifrån hörde jag hur regnet slog emot marken. Jag tryckte ansiktet mot fönstret och längtade, längtade ut. Ända sen jag var 4 år gammal (och 17 dagar) har jag bott här, i mitt fosterhem. Och ända sen jag var 4 år (och 17 dagar) gammal har jag nästa nalltid suttit och längtat ut här, vid samma fönster. I ett halvt år, innan jag fyllde 4 bodde jag på ett barnhem mitt inne i London. Familjen Petronby räddade mig därifrån. Men i detta läget skulle jag mycket hällre stannat kvar. Här, hos Petronby får jag varken gå utanför huset eller lämmna mitt rum innan klockan 09.00 och inte efter klockan 18.00. 

Mrs Patronby trodde att det var helt omöjligt för henne att få ett barn och därav adopterade hon mig. Men inte mycket senare blev hon ändå gravid och födde en dotter döpt till Esmeranda Petronby. Eftersom att jag var adopterad betydde jag inte längre lika mycket för Mr och Mrs Petronby som jag hade gjort innan Esmeranda kom till livet. Jag fanns där men de märkte mig knappt. Alltid fanns det en tallrik för mycket på bordet. (Eftersom att jag inte fanns enligt dem.) Och alltid råkade de lägga upp mat på den tallriken som ingen egentligen skulle äta från. 

För att jag inte skulle kunna lämmna huset fick jag ha en privatlärare som kom upp till mig varje dag klockan 11.00, och begav sig inte iväg försän klockan 16.00 Det ända bra med det var att ibland hade hon viktiga sammarbets projekt och eftersom att jag tyvärr var väldigt alergisk mot gräs (Påstod Mr Petonby) kunde jag inte möta eleverna jag skulle arbeta med och därför kom det hem 3 barn i min ålder till huset på Onsdagar så att vi kunde jobba med projektet ändå.

Så fort klockan slog 09.00 rusade jag ut genom rummet med en skrikande mage. Som vanligt stod det en extra dukad tallrik på bordet med ett stekt ägg på. Jag satte mig ner och började äta. För att värka artig försökte jag få dem att prata med mig men som vanligt gick det bara åt skogen.

"Godmorgon Mr Petronby, och Godmorgon Mrs Petronby." Försökte jag. Mrs Petronby kastade en sträng blick på mig. "Godmorgon Esmeranda" Sa jag fort. Mrs Petronby nickade nöjt och strök sin 12 åriga dotter över hennes blonda hår.  Esmerandas isblå ögon glittrade av all uppmärksamhet.

Jag skyndade mig att fortsätta med 'samtalet' 

"Sovit gott?" Undrade jag och koncentrerade mig för att inte tappa konstrollen över min irrition. Mr Petronby fnyste till och tog en tugga av sitt stekta ägg.

Det slutade givetvis med att jag gav upp. (Som vanligt)

När klockan nästan var 11.00 tog jag på mig min skoluniform och ställde mig lydigt och väntade framför dörren på att Fröken Warringyon skulle knacka på.

___________________________________________________

Skrivet av: Cecilia

Vet inte riktigt om jag v´blev så nöjd med denna novell. Men förhoppningsvis kommer det bättre noveller sen. 

<3/C:et